Trichotillomani är en impulsivkontrollstörning som innebär att en person medvetet eller omedvetet av olika orsaker rycker ut enstaka eller flera hårstrån från huvudet, ögonbrynen, ögonfransarna eller andra områden.
Sjukdomen påminner om självskadebeteenden. Smärtan frisätter signalsubstanser som stimulerar belöningscentrum i hjärnan och är därför ångestdämpande och/eller lugnande.
Man tror att cirka 3-5 procent av jordens befolkning lider av sjukdomen.

------------

Okej en del kanske inte litar på Wikipedia så jag tänkte förklara resten med egna ord istället.

Trichotillomani innebär alltså att man drar loss hår från delar av kroppen, det spelar ingen roll vart du drar.Ibland är det medvetet, ibland inser man inte vad man har gjort förrän det är försent.

Jag har under flera års tid haft behovet av att dra loss hår. Bland annat mina ögonfransar, mina ögonbryn och mitt hår.
Under högstadiet var detta en ren och skär mardröm för mig. Jag kunde sitta och läsa något på internet, klia mig lite vid ögat och så var handen där igen.  

Under hela högstadiet dolde jag saknaden av ögonfransar och delar av mina ögonbryn med hjälp av en kajalpenna.

Främst drar de som lider av TTM hår från huvudet. För mig är det dock ögonfransarna som får ta mest stryk, därefter ögonbrynen och sedan håret.

Mitt dragande av håret gick till den grad att jag var tvungen att gå runt med hårspännen mitt på hjässan eftersom det var en kal fläck som såklart syntes mer än väl då jag har mörkbrunt hår.
Håret växte tillslut ut igen vilket har gjort att jag lyckats pränta in i hjärnan att inte dra hår från samma ställe utan flyttar handen med jämna mellanrum för att undvika nya fläckar.

---

Som sagt är det mina ögonfransar som ta mest stryk. Det har funnits perioder då jag knappt vågat gå i närheten av en spegel för att jag varit för rädd för att möta mig själv, jag klarar inte av att se folk i ögonen längre. Jag vill se in i deras, men jag vill intye att de ska se in i mina. För att jag vet hur hemskt det ser ut.

Nyligen började det växa ut nya på mitt vänstra öga vilka otroligt nog lyckades växa sig till sin fulla längd, dock var det inte ens halva ögat de täckte och det tog inte allt för lång tid innan jag ryckte av dem igen.

---

Varför gör du såhär?

För att förklara själva betteendet bättra kan jag beskriva det såhär: Det är lika naturligt för mig att dra loss hår som det är för er att klia er i huvudet när det kliar. Det är något som känns naturligt för mig.

-Jag gör det för att det kliar.

-Jag gör det för att det känns som om jag måste, det är något jag måste göra.

-Jag gör det för att jag är strässad och måsye lugna närverna. Det kan faktiskt vara väldigt lugnande ibland.

-Jag gör det när jag tar det lugnt.

-Jag gör det för att jag mår dåligt.

-Jag gör det för att jag mår bra.

Ibland kan jag hitta ett hårstrå som är lite tjockare än de andra och genast sätter det igång. "Det här är det, det här måste jag dra loss. Det måste bort. Det bara måste" Och så hittar jag en till, och en till efter det.

Det tar aldrig slut.

---

Kan du inte bara sluta då?

Som jag beskrev tidigare är det här ett tvångssyndrom. Det är ingenting man bara slutar med. Till skillnad från de som röker, snusar, dricker så sitter det djupare in än ett beroende. Det sitter i hjärnan. Man tänker på ett visst sätt när det gäller håret.

Det är ingen vana, inget beroende. Det är ett tvångssyndrom. Sånt blir man inte av med bara sådär.

Det gjorde ont i början, när inte ens jag själv kände till Trichotillomani och därför inte visste varför jag höll på såhär, att höra folk omkring be mig att sluta som om det är det enklaste i hela vida världen.

Det är lika smärtsamt för en alkoholist som druckit flera år att bes att bara slänga bort att sprit.

Och för mig som har Trichotillomani och därför ser det som naturligt att dra i mitt hår blir jag lika förvånad över folk som inte drar i sitt eget hår. Jag kan titta på någon med långt vackert hår och fråga innombords: "Men herregud, hur kan hon undvika att dra bort åtminstånde några hårstrån??"

----

Jag har lidit av Trichotillomani i ungefär 4 år vad jag själv vet. Men jag har inte fått reda på själva tvångssyndromet förrän i år, den 8 Januari.

Jag antar att det beror på att man tror att det är cirka 3-5% som är drabbade. Då är det ju plötsligt inte lika viktigt som t.ex OCD eller klyven personlighet. Men det är just de sjukdomar som så få lider av som måste informeras.

Jag talar av egen erfarenhet. Har ju som sagt lidit av detta i 4 år utan att veta något. Precis som alla andra med Trich, TTM eller vad ni nu väljer att kalla det så trodde jag att det var en dålig vana som bara jag höll på med, att jag var ensam om att hålla på såhär.

Det är just för att ingen informerar, därför vet ingen som är drabbad, eller de som känner folk som är drabbade för den delen.

----

Mitt mål med den här bloggen är följande:

1, Jag vill hjälpa folk som lider av samma sak.

2, Jag vill hjälpa folk som kanske inte själva lider men kanske känner någon som visar synptomen att förstå vad det är som pågår.

3, Jag vill hjälpa folk att förstå hur det känns, vad vi som går igenom detta tänker så att det blir lättare för dem att handkas med det. Det finns många som inte vet hur de ska bete sig när någon talar ut om just TTM då det är så okänt.

4, Jag vill sprida informationen om sjukdomen/tvångssyndromet vidare så att allt mer personer blir medvetna om att just den här sortens sjukdom existerar.

//Light