Jag sitter avslappnad på tåget med blicken fäst på mörkret utanför fönstret. Det är så lugnt härinne och så lätt att bara tänka sig bort, det är det jag gillar med tåg. Fast egentligen är det en massa människor omkring mig som pratar alldeles för högt, men de kan ignoreras med min MP3 väldigt fort.

Musik är underbart, jag hamnar i min egen lilla värld när jag trycker på play och kan slappna av.

Jag blickar ut och plötsligt är handen där igen och leker, fingrarna stryker över mitt ena ögonbryn i jakt efter det där perfekta hårstrået som har vuxit sig sådär lagom kort. Det kittlas under mina fingertoppar och jag slappnar av fullkomligt. Naglarna drar sig mot huden, känner de få ögonbryn-hårstråna stryka emot, pekfingret gör sig redo, tummen likaså. Plock, Plock, Plock.

Strå efter strå rycks loss och jag känner ett hav av lugn segla igenom mig innan verkligheten får tag i mig och jag slutar tvärt.

Det här är fel. Lägg av.

Jag skådar min spegelbild i fönstret, jag vill inte se på ögonbrynet som verkar bli allt mindre för var dag som går. Ånger fyller mig, hur kan jag vara så dum? Varför gör jag såhär mot mig själv?

Idiot.

Händerna rör sig igen, ångersamt stryker de längs mina ögonlock i jakt efter nya offer. Där, där är det! Det är perfekt längd, tillräckligt långt att rycka loss men kort nog för att det ska bli en utmaning för mig. Fingrarna spänner sig, pekfingernageln mot tumnageln, ögonfransen åtklämd emellan och jag drar loss det. Drag, Drag, Drag.

Frans efter frans. Bort, bort, bort.

Nej, sluta. Du får inte. Byt öga, dra bort där istället. Har du dragit så mycket i vänster kan du lika gärna dra lika mycket i höger, det blir ju jämnare då. Eller hur? Nu kan du fortsätta. Drag, Drag, Drag.

Du gör mig så frustrerad! Titta vad du har gjort! Du ser ju inte klok ut! Hur kan du hålla på som du gör?!

Jävla idiot.

Frustrationen tar över, det blir för mycket. Det är så frustrerande att jag håller på som jag gör. Jag måste slapna av, koppla bort allt. Jag svär åt mig själv i huvudet medan handen sakta letar sig fram till mitt huvud. Inte där, inte där, inte där men..där!

Precis där, där benan slutar. Längst bak, högst upp, där är ett perfekt ställe att rycka loss på. Snart kan jag slappna av igen. Fingrarna snurrar sig runt några hårstrån, de är lite tjockare än andra. Det är just den sorten jag är ute efter.

Ryck, Ryck, Ryck.

Nej, sluta inte än. Det är inte rätt hårstrå, det känns inte helt rätt än. Dra lite till. Byt plats, du vill inte ha några kala fläckar igen eller hur? Inte för mycket, dra lite i taget. 2 strån, ett strå, 4 strån. Ryck, Ryck, Ryck.

Men kan du aldrig bara lägga av? Hur svårt ska det behöva vara för dig att fatta?? Titta på dig själv, inser du inte vad du håller på med?
Din jävla idiot.

Jag kan inte undgå att se ner på hårstråna i min hand, en hårslinga som borde hänga i mitt hår just nu.

Hur kan jag göra såhär mot mig själv?

Ska det verkligen behöva vara svårt att sluta?

Jag är en sån jävla idiot ibland va?

Jag sluter mina ögon, somnar en stund innan jag vaknar och mina fingrar letar sig fram till mitt ögonbryn igen.