Jag försöker inte på något sätt klaga på mina föräldrar, jag försöker bara förklara förhållandet mellan mitt tillstånd och min familj.

Det är ju självklart att jag älskar mina föräldrar.
Men när det kommer till min Trich så finns inte riktigt den där gnistan. Jag talar sällan om det med dem just för att jag kan känna av att de känner sig olustiga och inte riktigt förstår vad jag menar, tycker och känner. När det kommer till psykiska saker som man normalt inte har, tankar man normalt sätt inte tänker, känslor man normalt sätt inte känner, så brister den där kontakten.

Jag kan inte prata om hur det känns just för att jag vet att de själva omöjligt kan tänka sig in i min situation.. Hur länge jag än skulle förklara skulle de aldrig förstå, det är en sak att veta hur någon känner sig och en helt annan att faktiskt kunna föreställa sig det.

En annan sak som stoppar är just det faktum att de inte visar något initiativ, just för att de inte vet hur det är. Ingen frågan om jag vill ha hjälp, inget tal om doktorer, dermatologer eller något sådant. Jag kan känna av att de inte är intresserade över saken.

Men jag kan förstå dem, det är inte lätt när det kommer till psyket. Alla har vi olika psyken, alla tänker olika på olika banor.. Ber min mamma mig att sluta dra i mina ögonfransar blir jag helt vild innombords. Jag fylls med så många känslor.

Jag blir vansinnig, hur många gånger tror dom inte att jag redan har försökt? Hur enkelt tror de att det är?!
Jag fylls med sorg, tror de verkligen att det är så himla enkelt? Försöker de inte ens hjälpa mig? De vet verkligen inte hur det är, de skulle inte säga så annars..
Jag blir frustrerad, men ta och lägg av! Jag vet väl att jag inte får rycka men det är inte så jävla enkelt att bara ta och lägga av!

Men samtidigt är det ju samma saker som jag sagt åt mig själv gång på gång. Sluta! Lägg ner handen! Ska det vara så jävla svårt att bara lägga ner händerna och sluta!? Fattar du inte vad du gör mot dig själv?!

Men iland händer det jag hatar. Tänkt att det altid är det där ynka lilla som förstör allting hela tiden.

"Sluta"
"Låt bli ögonfransarna"
"Om du inte slutar dra i ögonfransarna så får du inte åka på konventet"
"Om du inte lägger av får du inte åka till din kompis"
"Du måste sluta med det, det ser ju hemskt ut"

Visst förstår jag att det där sista är för att få mig att sikta på att sluta, men jag tror inte de tänker på att det gör ont. Som om jag inte redan viste hur jag ser ut. När jag väl hör det sitter det fast i huvudet under resten av dagen och jag får problem med att se mig själv i spegeln. Jag undviker ögonkontakt med alla, speciellt min egen spegelild. Jag vill inte se elendet. Det ser ju för hemskt ut.

Hoten gör mig väldigt sårad, jag förstod ju att de kunda göra så innan jag visste vad Trichotillomani var för något, men efter att jag berättat och förklarat hör jag fortfarande dom där hoten gång på gång.

Det är där skon klämmer, det faktum att de inte verkar förstå vad jag menar när jag försöker förklara att "Jag kan inte sluta"

Ibland när jag tänker på det förstår jag det in te ens själv. Varför är det så svårt? Det borde ju bara vara att lägga ner handen, men den flyttar sig bara upp dit igen. Varför är det så svårt? Jag förstår inte.
Jag kan inte ens förklara det för mig själv och det gör mig så förvirrad..

Innan jag kände till Trich blev varje nyårslöfte samma sak. Jag ska sluta dra i mina ögonfransar. Jag ska få tillbaka mina ögonfransar. Det har aldrig lyckats.

Nu har jag dock ett nytt mål. Jag ska lära mig att kontrollera det.

Och jag ska lyckas.