Att leva med Trichotillomani

Alla inlägg den 7 november 2011

Av Light - 7 november 2011 20:59

Frihet

Jag har försovit mig igen, min frukost blir därför en bit sockerkaka.
På tåget sover jag utan att drömma, det är en fridfull känsla.
Den underbara känslan av att vara för mig själv och inte tänka på annat än vad jag själv vill och tycker om överöser mig när jag går på den där stigen mellan tågstationen och skolan som ingen annan tar på morgonen. 
Ingen går bakom mig och luften fylls av mina ord och fantasier. En ny karaktär presenteras, en ny serie förklaras, saker jag ska göra rabblas upp. 
Ja, jag pratar högt med mig själv. Jag är konstig, jag vet.
Klockan är 07:22 och jag leker lite vid datorerna i väntan på att klockan ska bli 10:00 så att skolan börjar. Jag är alltid här först, inte ens lärarna är här när jag kommer. De enda som redan är här är städerskorna.
På samhällskunskapen sitter jag ensam, Near är inte i skolan.
Jag lägger inte märke till det först men jag säger faktiskt saker högt. Jag ställer frågor, kommer med förslag, häver ur mig ett och annat skämt ibland.
Är det såhär det känns att "ta plats" i klassrummet?
Det är faktiskt inte så dumt.
På ljudlektionen ska vi arbeta i grupper. Det är nu jag ska tänka "Nej nej nej, jag vill inte. Skjut mig någon" men det gör jag inte. Istället formar min röst ännu en skämtsam kommentar. Det känns så obekant, är det verkligen jag som talar?
Vi är två grupper, det är 6 personer i min grupp, vår uppgift är att spela in ljud utomhus. Normalt sätt står jag helst vid sidan av och bara bevakar när de andra gör uppgiften, ansvaret gör det bara tungt för mig men inte idag. Idag tar jag initiativ, jag kommer med förslag och de skrattar i takt med mig.
Är det såhär det känns att vara "en i gänget"?
Det är ingen dum känsla inte.

Jag pratar med mina klasskamrater, de personer som jag normalt sätt inte ens vågar säga hej åt på morgonen. 
Plötsligt är det som om de alltid har varit mina vänner, som om vi hänger jämt och ständigt. 
Som om vi alltid varit ett enda stort gäng allihop och jag vågar göra mig hörd ibland dem.
Sen när blev jag såhär utåtriktad?
Tänk vad lite som krävs för att förändra någon ibland.
Praktikveckorna gjorde att halva klassen var i skolan, jag tillhörde den halvan. Till en början satt jag tillbakadragen och njöt av uppgifter jag fick arbeta med själv. Och så sätter sig Emellie bredvid mig på morgonen och hälsar.
Måhända kan det bero på att det bara är jag här men jag vill inte förstöra den här chansen utan gör allt i min väg för att hålla konversationen vid liv.
Där kommer Kevin och jag förväntar mig att hon ska följa med honom ner till datorerna och jag blir ensam kvar igen.
Tänk att man kan bli så glad av att någon sätter sig ner vid ens bord.

Jag har så länge velat bli inbjuden, velat bli insläppt, bli en del av dem, en del av klassen. Att ens våga ta mod till mig och fråga vad det är för lunch rakt ut i klassrummet har varit en omöjlighet för mig.
Jag har aldrig vågat knacka på dörren, jag har står utanför och hoppats på att dörren snart ska öppnas, att de ska märka mig. 
Nu är det slut, jag är trött på att vänta. Jag är redo att ta steget och knacka på dörren, redo att banka tills knogarna blöder.
Jag vågar saker jag aldrig vågat tidigare, jag ställer frågor, jag skämtar, jag skrattar med dem och försöker delta i deras aktiviteter. Jag kan vara lite mer som mig själv.
Världen har förflyttats från mina axlar ner till mina fötter och jag kan blicka ut över den med ett leende på läpparna.
Är detta en vändpunkt i mitt självförtroende-lösa liv?
ANNONS

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Omröstning

Har du hört talas om Trichotillomani förr?
 Ja
 Nej
 Vad är det?

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Att leva med Trichotillomani med Blogkeen
Följ Att leva med Trichotillomani med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se