Att leva med Trichotillomani

Senaste inläggen

Av Light - 29 oktober 2011 12:32

Idag har jag lekt frisör, tyckte att luggen bröjade bli aldeles för lång så nu har jag spenderat en bra tid i badrummet åt att klippa med en liten frisörsax 

 
Är rät nöjd för att vara första försöket, kunda ha förstört håret totalt.
Jag älskar stunderna då jag kan titta på mig själv, se mig i ögonen och faktiskt ingtala mig att "Det ser ju ganska bra ut utan ögonfransar"
Jag känner mig bara väldigt nöjd med allting just nu


Over and out
//Light

ANNONS
Av Light - 28 oktober 2011 23:59

Jag försöker inte på något sätt klaga på mina föräldrar, jag försöker bara förklara förhållandet mellan mitt tillstånd och min familj.


Det är ju självklart att jag älskar mina föräldrar.
Men när det kommer till min Trich så finns inte riktigt den där gnistan. Jag talar sällan om det med dem just för att jag kan känna av att de känner sig olustiga och inte riktigt förstår vad jag menar, tycker och känner. När det kommer till psykiska saker som man normalt inte har, tankar man normalt sätt inte tänker, känslor man normalt sätt inte känner, så brister den där kontakten.


Jag kan inte prata om hur det känns just för att jag vet att de själva omöjligt kan tänka sig in i min situation.. Hur länge jag än skulle förklara skulle de aldrig förstå, det är en sak att veta hur någon känner sig och en helt annan att faktiskt kunna föreställa sig det.


En annan sak som stoppar är just det faktum att de inte visar något initiativ, just för att de inte vet hur det är. Ingen frågan om jag vill ha hjälp, inget tal om doktorer, dermatologer eller något sådant. Jag kan känna av att de inte är intresserade över saken.

Men jag kan förstå dem, det är inte lätt när det kommer till psyket. Alla har vi olika psyken, alla tänker olika på olika banor.. Ber min mamma mig att sluta dra i mina ögonfransar blir jag helt vild innombords. Jag fylls med så många känslor.

Jag blir vansinnig, hur många gånger tror dom inte att jag redan har försökt? Hur enkelt tror de att det är?!
Jag fylls med sorg, tror de verkligen att det är så himla enkelt? Försöker de inte ens hjälpa mig? De vet verkligen inte hur det är, de skulle inte säga så annars..
Jag blir frustrerad, men ta och lägg av! Jag vet väl att jag inte får rycka men det är inte så jävla enkelt att bara ta och lägga av!


Men samtidigt är det ju samma saker som jag sagt åt mig själv gång på gång. Sluta! Lägg ner handen! Ska det vara så jävla svårt att bara lägga ner händerna och sluta!? Fattar du inte vad du gör mot dig själv?!

Men iland händer det jag hatar. Tänkt att det altid är det där ynka lilla som förstör allting hela tiden.


"Sluta"
"Låt bli ögonfransarna"
"Om du inte slutar dra i ögonfransarna så får du inte åka på konventet"
"Om du inte lägger av får du inte åka till din kompis"
"Du måste sluta med det, det ser ju hemskt ut"


Visst förstår jag att det där sista är för att få mig att sikta på att sluta, men jag tror inte de tänker på att det gör ont. Som om jag inte redan viste hur jag ser ut. När jag väl hör det sitter det fast i huvudet under resten av dagen och jag får problem med att se mig själv i spegeln. Jag undviker ögonkontakt med alla, speciellt min egen spegelild. Jag vill inte se elendet. Det ser ju för hemskt ut.

Hoten gör mig väldigt sårad, jag förstod ju att de kunda göra så innan jag visste vad Trichotillomani var för något, men efter att jag berättat och förklarat hör jag fortfarande dom där hoten gång på gång.

Det är där skon klämmer, det faktum att de inte verkar förstå vad jag menar när jag försöker förklara att "Jag kan inte sluta"


Ibland när jag tänker på det förstår jag det in te ens själv. Varför är det så svårt? Det borde ju bara vara att lägga ner handen, men den flyttar sig bara upp dit igen. Varför är det så svårt? Jag förstår inte.
Jag kan inte ens förklara det för mig själv och det gör mig så förvirrad..

Innan jag kände till Trich blev varje nyårslöfte samma sak. Jag ska sluta dra i mina ögonfransar. Jag ska få tillbaka mina ögonfransar. Det har aldrig lyckats.

Nu har jag dock ett nytt mål. Jag ska lära mig att kontrollera det.


Och jag ska lyckas.

ANNONS
Av Light - 27 oktober 2011 07:47

Jag sitter avslappnad på tåget med blicken fäst på mörkret utanför fönstret. Det är så lugnt härinne och så lätt att bara tänka sig bort, det är det jag gillar med tåg. Fast egentligen är det en massa människor omkring mig som pratar alldeles för högt, men de kan ignoreras med min MP3 väldigt fort.

Musik är underbart, jag hamnar i min egen lilla värld när jag trycker på play och kan slappna av.

Jag blickar ut och plötsligt är handen där igen och leker, fingrarna stryker över mitt ena ögonbryn i jakt efter det där perfekta hårstrået som har vuxit sig sådär lagom kort. Det kittlas under mina fingertoppar och jag slappnar av fullkomligt. Naglarna drar sig mot huden, känner de få ögonbryn-hårstråna stryka emot, pekfingret gör sig redo, tummen likaså. Plock, Plock, Plock.

Strå efter strå rycks loss och jag känner ett hav av lugn segla igenom mig innan verkligheten får tag i mig och jag slutar tvärt.

Det här är fel. Lägg av.

Jag skådar min spegelbild i fönstret, jag vill inte se på ögonbrynet som verkar bli allt mindre för var dag som går. Ånger fyller mig, hur kan jag vara så dum? Varför gör jag såhär mot mig själv?

Idiot.


Händerna rör sig igen, ångersamt stryker de längs mina ögonlock i jakt efter nya offer. Där, där är det! Det är perfekt längd, tillräckligt långt att rycka loss men kort nog för att det ska bli en utmaning för mig. Fingrarna spänner sig, pekfingernageln mot tumnageln, ögonfransen åtklämd emellan och jag drar loss det. Drag, Drag, Drag.

Frans efter frans. Bort, bort, bort.

Nej, sluta. Du får inte. Byt öga, dra bort där istället. Har du dragit så mycket i vänster kan du lika gärna dra lika mycket i höger, det blir ju jämnare då. Eller hur? Nu kan du fortsätta. Drag, Drag, Drag.

Du gör mig så frustrerad! Titta vad du har gjort! Du ser ju inte klok ut! Hur kan du hålla på som du gör?!

Jävla idiot.


Frustrationen tar över, det blir för mycket. Det är så frustrerande att jag håller på som jag gör. Jag måste slapna av, koppla bort allt. Jag svär åt mig själv i huvudet medan handen sakta letar sig fram till mitt huvud. Inte där, inte där, inte där men..där!

Precis där, där benan slutar. Längst bak, högst upp, där är ett perfekt ställe att rycka loss på. Snart kan jag slappna av igen. Fingrarna snurrar sig runt några hårstrån, de är lite tjockare än andra. Det är just den sorten jag är ute efter.

Ryck, Ryck, Ryck.

Nej, sluta inte än. Det är inte rätt hårstrå, det känns inte helt rätt än. Dra lite till. Byt plats, du vill inte ha några kala fläckar igen eller hur? Inte för mycket, dra lite i taget. 2 strån, ett strå, 4 strån. Ryck, Ryck, Ryck.

Men kan du aldrig bara lägga av? Hur svårt ska det behöva vara för dig att fatta?? Titta på dig själv, inser du inte vad du håller på med?
Din jävla idiot.


Jag kan inte undgå att se ner på hårstråna i min hand, en hårslinga som borde hänga i mitt hår just nu.

Hur kan jag göra såhär mot mig själv?

Ska det verkligen behöva vara svårt att sluta?

Jag är en sån jävla idiot ibland va?


Jag sluter mina ögon, somnar en stund innan jag vaknar och mina fingrar letar sig fram till mitt ögonbryn igen.

Av Light - 26 oktober 2011 14:15

Nämen vadan detta? Ett nytt inlägg?

Ja faktiskt!

Jag vet inte riktigt varför jag plötsligt slutade skriva här, är medlem i ganska många sidor så jag glömmer lätt bort att uppdatera alla men här är jag igen så det är väl bara att fortsätta från där vi slutade (Även om jag sitter i skolan och egentligen borde arbeta men det struntar jag i för jag är en busunge ibland)

 

    Nu kör vi!!  


 


Så, Du snackade om ett föredrag in för klassen senast, hur gick det? Bangade du ur? 

Ja, som sagt hade vi 5 minuters föredrag och jag valde att komma ut för klassen om min Trichotillomani, det var väldigt nervöst och flera gånger under veckan hade jag sådan enorm lust att bara kasta papprena och brja om och prata om Pandor, Japan eller något annat som intresserar mig. Men jag tog mod till mig och ställde mig där framme och sa som det var.

Hur reagerade dem? Blev det några kommentarer?

Jag var livrädd för att de skulle kommentera men nu var det nämligen såhär att vår lärare delade upp klassen i två grupper. Så jag fick stå och prata inför sisådär 8 pers varav 5-6 stycken av dem redan kände till det då de var mina närmaste vänner. Så egentligen kom jag väll ut för kanske 3 personer som konstigt nog inte kommenterade eller frågade något.  Ingenting särskilt hände efter det, inga blickar, inget mummel, inga frågor. Allt flöt liksom på som det alltid har gjort.

Du har varit inaktiv i 6 månader, har det hänt något särskilt under denna period?

Nej faktiskt inte... Okej nu ljög jag kanske XD Inte för att ni kommer att orka läsa men vafan, nu kör vi:

Jag har klippt mig kort kort, Jag har ritat vidare på mina serier, jag har lyckats hålla mig till mitt ensliga singelliv, jag har sabbat min dator, jag har sytt en docka vid namn Olof.  Jag har gjort en serie som svenska-uppgift i skolan på 21 sidor , helt i färg på datorn under loppet av 5 dagar, jag försökte göra mig en egen tecknar-studio men failade totalt då skrivbordet flyttades in i mitt rum nån vecka senare, jag har lagt upp min första fanfiction på internet.

Jag har genomgått en enorm identitetskris och överlevt. Jag känner mig själv bättre nu.

Jag har Skaffat Paint tool SAI till datorn som jag sabbade sedan 3 månader tillbaka.

Jag har cosplayat Timmy Turner på ett konvent för andra gången och fått underbar respons av folk som kände igen mig.

Jag har sminkat ögat till ett skolprojekt så att det såg ut som om jag blivigt skuten i ögat.

Jag har trotsat mig själv och tittat på Twilight, den sög som fan ska ni veta (Still a hater and proud).

Jag träffade Svampbob på Nickelodeondagen i Gävle. 

Den första Oktober hade jag dragit bort båda mina ögonbryn, mitt självförtroende brast totalt under den dagen.

      Följande morgon började jag med att "trolla fram" ögonbrynen med en kajalpenna och jag mådde bättre igen.

Nu har jag tappat bort pennan och sminkar inte dit dem längre, jag har börjat attackera ögonbrynen igen så det lilla som vuxit ut håller på att försvinna igen.

Jag har fortfarande inga ögonfransar men håret är iallfall fortfarande intakt. (Jag klippte mig för att jag ville det, inte för att några kala fläckar började ta form)


Borde verkligen arbeta med skolan nu så vi bfår välla ta och lämna det som det är.

Kort och gott så mår jag bättre nu än jag gjorde senast jag skrev och hoppas på att allting kommer att flyta på i samma takt framöver.


Over and out
//Light

Av Light - 14 april 2011 21:29


Imorgon ska alla i klassen redovisa 5 minuter om ett valfritt ämne, hade tänkt mig att jag skulle ta mod till mig och berätta om min Trichotillomani så jag sitter och gör sista minuten arbete just nu.

Jag har varit väldigt osäker om detta är en särskild god ide, men sitter man och drar hår/ögonfransar/ögonbryn i klassrummet är det nog bättre att förklara varför man gör som man gör istället för att folk ska behöva se det och tro att det är något allvarligt fel på mig.

Får väl se hur det går imorgon, blir man utstött så blir man.



Over and out
//Light

Av Light - 1 mars 2011 22:43

Dags för goda och dåliga nyheter.


God nyhet:

Jag har klarat av det jag trodde för mig var fysiskt omöjligt. Under en period bestående av 8 dagar klarade jag av att inte dra loss ett hårstrå från kroppen.

Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv tidigare.

Veckan var mentalt påfrestande. Jag fick för första gången verkligen känna av själva "Begäret" av att rycka ett hårstrå. Tidigare var det bara impulser, det var först när jag inte fick längre som jag kände av det.

"Snart är veckan över, snart kan jag börja dra igen"

Ju längre in på veckan jag kom desta starkare längtan kände jag över att få dra loss ett hårstrå igen.

"Lite till, sen ryker ni allihop. Just det där hårstrået. Jag längtar"

Dessa tankar fick mig att skämmas. Jag hittade en del av mig själv jag helst begraver levande. Det var som om jag såg det som en räddning att få börja rycka hårstrån igen. Som om jag inte kunde slappna av innan jag fick rycka loss åtminstånde 3 stycken.

"Bara ett enda, det gör väl inget?"

-------

Desvärre tog tiden slut och jag kunde inte hejda mig. Jag hade precis skrivit klart ett skolarbete och såg på tv för att slappna av och då hände det. Jag ryckte loss några hårstrån från mitt vänstra ögonbryn.

Ni anar inte hur blandade känslor jag fick.

Jag kände mig lättad över att få dra loss dem, men samtidigt besvikelse över att jag inte klarade mig längre en så.


-------


Dålig nyhet:

Ja, som sagt började jag dra igen. Till en början gick det faktiskt ganska bra men nu börjar jag komma in på gamla vanor igen. Förutom en viss del av huvudet har jag haft en kal fläck vid pannan där håret börjar vilket jag nyú börjat dra igen och där finns nu en liten fläck som är ungefär lika stort som pekfingertoppen.

Fan.

Lyckligtvis har jag luggen att täcka för med men jag vet fortfarande att den är där.

Jag började också få tillbaka mina ögonfransar då jag undvikit mina ögon hela veckan, nu är det kala fläckar igen så hoppet om ögonfransar får vänta ytterligare några veckor eller månader.


------


En annan nyhet:

Idag är det den 1 Mars, det betyder att jag fyller 17 om två dagar. Fan vad tden går fort. Känns som om det var nyss man satt därhemma och såg på Sailor Moon som en liten 9 åring och utbrast:
"VAH?? Är Sailor Moon bara 14? Hon ser ju jättegammal ut! Typ 17! Minst!!"

Och snart är man där..ehe här blir man gammal minsan


-------


Löfte:

Jag lovar att under min 17 årsdag inte rycka ett hårstrå över huvud taget.

Av Light - 12 februari 2011 11:15

Klockan är 11:15, det betyder att det har gått hela 53h och 15min sedan jag senast drog ett hårstrå från min kropp. Över 2 dygn har jag klarat av nu och jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv tidigare.

Mitt mål som jag trodde var ouppnåeligt var att klara av det i 24 timmar.

Nu har jag ett nytt mål.

En vecka.

Klarar jag det...ja då jävlar XD

Av Light - 7 februari 2011 21:50

 

Såå, hur går det med min Trichotillomani?


Det går helt åt helvete med alltihop!


Jag drar när jag är:
avslappnad
lugn
glad
sur
ledsen
orolig
nervös
upprymd
stressad
trött
pigg
depp
flum
när jag läser
när jag ser på film
när jag lyssnar på musik
när jag arbetar
när jag tar det lugnt
när jag är ensam
när jag är med mina vänner
i mitt rum
i hemmet
i skolan
på bussen
på tåget
på tågstationen


Det faktum att jag drar på offentliga platser är skrämmande nog.


                  





                 Här är ett smakprov på vad jag har lyckats med idag:

       

Nästan halva ögonbrynet saknas, det är dessutom betydligt mycket smalare/tunnare än det andra, man kan se det från ett skrämmand elångt avständ, ögonfransarna är helt borta och om det fortsätter kommer jag få en ny kal fläck på hjässan.


Jag börjar tvivla på om jag kan klara det här själv.. Fortsätter det såhär söker jag upp läkare för medicin eller terapi



Over and out
//Light

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Omröstning

Har du hört talas om Trichotillomani förr?
 Ja
 Nej
 Vad är det?

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Att leva med Trichotillomani med Blogkeen
Följ Att leva med Trichotillomani med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se