Efter fem underbara dagar i London med klassen sitter jag åter på tåget igen.

Jag lutar mig tillbaka och bara tar det lugnt innan jag kan höra deras röster närma sig. De där kvinnorna som alltid sitter vid samma tågvagn som mig. Den där kvinnan som pratar nonstop, och den där kvinnan med håret..

Måste dom sitta vid mig hela tiden? Dom gör alltid så. Alltid! 

Är jag en hycklare för att jag tänker såhär? Jag sitter ju trots allt själv vid samma plats i tåget varje dag, jag kan ju bara flytta mig. Är det kanske stolthet? Jag var ju här först. 

Det är ju nästan otroligt hur mycket de stör mig trots att de aldrig har gjort mig något.

Man jag klarar inte av henne, kvinnan med håret..

Hon sätter sig ner och det kliar i hela hårbotten. Nej nej nej nej nej nej nej.

Hon gäspar och drar fingrarna genom håret för att rätta till det. Det där äckligt långa håret.

Fan fan fan.

Det kliar som nå in i helvete.

Hur klarar hon av det??

Hur kan hon inte sitta och slita i det?

Hur kan hon inte dra i det?

Hur kan hon dra fingrarna igenom det där håret utan att rycka några hårstrån?!
Det går inte!
Jag förstår inte! 

Dra inte, dra inte, dra inte!

Det är folk omkring dig, det sitter för fasiken en liten tjej mitt framför dig! DRA INTE!

Fingrarna knytar sig och skrapar i benen gång på gång. Tänk på något annat.

Jag orkar inte med det här längre.

Jag orkar inte.